Staffordshire Bullterrier
Rasstandard
Rasstandarden 1935
Den första rasstandarden, som godkändes 1935 av Engelska Kennelklubben, har reviderats 1948 och 1987.
Rasstandarden från 1935 blev av naturliga skäl en kompromiss, och för att citera Joe Dunn, som är en betydelsefull förgrundsfigur i både bildandet av den första rasklubben i England och skapandet av den första rasstandarden
-"...Naturally, dogs of all sizes and colours, and also of different types, will be shown at first, the reason for this that there has never been a standard to aim at...".
H. N. Beilby, en annan förgrundsfigur i den tidiga historien redan 1935, skriver:
-"...a good deal of variation was bound to exist and the standard was accordingly worded so as to definy the perfect dog, but not to exclude or unduly penalize others which did not entirely comply with it."
Något att komma ihåg för de som fortfarande hävdar att man bör eftersträva "den gamla typen - vilken den nu var...?
Revideringen 1948
Om man jämför standarden från 1935 med den revidering som genomfördes 1948, är det främst två förändringar som är särskilt intressanta.
Den ena är att höjden sänktes från 38-46cm till 36-41cm och med tillägget att höjden skulle sättas i relation till vikten. Viktangivelsen ändrades dock inte.
Genom den snävare angivelsen av höjden bekräftade man den utveckling mot konformitet som rasen genomgått sedan erkännandet.
Det har också hävdats att detta innebar det definitiva steget bort från vad som kallats "terriertyp" mot en mer "bulltyp".
Den andra är att ståndöron inte längre var tillåtna, vilket kanske kan förbrylla något, men då skall man komma ihåg att det är inte förrän 1935 som Staffordshire Bull Terrier kan registreras som egen ras, fram till dess kunde dessa hundar registreras som Bullterriers.
Den första rasstandarden använde sig dessutom av en poängskala där huvudet tillmättes stor betydelse. Poängskalan försvann i revideringen 1948, men huvudet är hos en staffe än idag av stor vikt.
Noterbart är också att blått blev godkänt som färg 1948, vilket av många har ansetts som ett misstag.
Revideringen 1987
Här gjordes framför allt anpassningar till Engelska Kennelklubbens standardskrivning för rasstandarder. Under åren har till viss del tolkningen av de olika delarna i rasstandarden förändrats, men mycket har samma tolkning och innebörd som 1935 och 1948, och därför har en god kunskap om alla tre versioner av rasstandarden stor betydelse för förståelsen och tolkningen av nuvarande rasstandard från 1987.
Historia
Staffordshire Bullterrier är en hund som onekligen drar blickarna till sig.
Rosenöronen, det patenterade staffeleendet och de karakteristiska rörelserna är några av rasens unika kännetecken.
Staffen har sina rötter i Black Country som numera är ett samlingsnamn för de väldiga gruv- och industriområdena i och runt Birmingham, Staffordshire och Midlands.
Dessa områden var oerhört tätbefolkade och barnrika och i sådana miljöer var det förstås ett krav att hundarna var absolut pålitliga och då inte minst mot barn. Inte för inte kallas de "The Nanny Dog" hemma i England.
Varje ansats till aggressivitet mot människor ledde till att hundarna togs bort helt enkelt.
Staffen är således avlad för tillgivenhet, lojalitet och vänlighet och de största användningsområdena är utställning och sällskap, men rasen passar också utmärkt till agility, lydnad och spår.
Rasen som sådan finns inte före 1935 då Engelska Kennelklubben (KC) godkände namnet och standarden.
KC höll stamboken för inmönstring öppen till 1938 då 617 hundar registrerats under namnet Staffordshire Bull Terrier, 1943 hade den siffran vuxit till hela 2.456!
Bland de inmönstrade hundarna och än idag kan viss ras- eller rastypiskhet märkas.
Dels Bullterrier, i vars register tidigare en del av de "nydöpta" staffarna funnits, Engelsk mastiff och Engelsk Bulldog samt sist men inte minst korsningar mellan dessa och troligen några andra raser.
På dessa färg-, storleksmassigt och genetiskt mycket olika hundar är alltså Staffordshire Bullterriern byggd.
Detta har i sin tur gett upphov till att man talar om olika typer tex terriertyp, bulltyp men självklart finns det bara en! Märkbart är också att antalet piedfärgade (vit grundfärg med fläckar) hundar successivt minskat.
Inmönstringen och den första tidens avelsarbete styrdes av rasstandarden, men av intresse är att det förelåg ett ursprungligt förslag som bland annat anger den höjd som gäller idag, nämligen 36-41cm.
De första tretton åren godtogs emellertid fem cm högre höjd samt att ståndöron accepterades.
Man kan bara spekulera i motiven men visst kan man erkänna att det måste ha underlättat verksamheten betydligt att ha "svängrum" de första åren? Kanske var det nödvändigt med tanke på den starka kopplingen till Bullterrier.
Den nya rasen blir snabbt populär, kanske beroende på likheten med den typ av korsningar som var så vanliga över hela England men nu alltså rumsren med namn, standard och tävlingstillstånd.
Karaktär
Staffordshire Bullterrier är en oerhört tillgiven och vänlig hund som finner sig väl tillrätta i alla miljöer.
Genom sin låga, breda profil skiljer den sig från de andra "bull"raserna och upplevs aldrig hotande och det översvallande kroppsspråket, där alla kroppsdelar deltar, avväpnar den mötande omedelbart.
Den är absolut pålitlig och även om ungarna slåss och leksakerna ryker i luften så är det under en staffes värdighet att deltaga på annat sätt än att lägga sig i vägen.
När det gäller att kela och kramas är dom fullfjädrade och om man inte aktar sig blir man tvättad ordentligt av deras rejäla tunga!
Det är inte svårt att förstå smeknamnet "Nanny Dog".
Hundarna är mycket nyfikna av sig och mycket lättlärda om än något envisa.
Minnet är utmärkt och det som en gång är inlär sitter som berget. Ibland "tröttnar" dock en staffe och man möts av en blick som fritt översatt betyder "släng dig i väggen".
Då gör man klokast i att sluta!
Staffordshire Bullterrier är fysiskt mycket starka och tåliga men man måste se upp med deras stora förmåga att inte visa smärta eller obehag.
En staffe har alltså lika ont som andra hundar men visar det inte på samma sätt. Klokt är därför att ofta se över sin hund efter "småskavanker".
Sträng kyla klaras inte så bra för den korta pälsen sätter vissa gränser, likaså är kallt strilande höstregn inget favorit-väder.
Rasen har ingen specifik rassjukdom utan kan generellt sägas vara mycket frisk. Tikarna, grunden i all uppfödning,är utmärkta mammor med alla naturliga instinkter kvar.
Sammanfattningsvis kan staffen karaktäriseras som en särpräglad familjehund.
